Kapitel 12 – När tankarna styr nervsystemet

Jag tänker ofta på hur stark påverkan våra tankar faktiskt har på oss. Vi människor tänker någonstans mellan 60 000 och 70 000 tankar varje dag. De flesta av dem är inte nya tankar, utan samma tankar som vi tänkte i går. Och i många fall samma tankar som vi har tänkt i många år. Tankar blir lätt spår i hjärnan. Ju oftare vi tänker en tanke, desto starkare blir kopplingen i nervsystemet. Det är så våra inre mönster skapas.

Det är också därför vissa människor fastnar i oro. Tankarna börjar röra sig i cirklar. Man analyserar situationer om och om igen. Vad som kan hända. Vad som kan gå fel. Vad man borde ha gjort annorlunda. Många skapar till och med olika scenarier i huvudet – plan A, plan B och plan C – som om tankarna skulle kunna kontrollera framtiden.

Och ibland skapar vi något som liknar en falsk trygghet genom våra tankar. Vi tänker att om vi bara har tänkt igenom allt som kan gå fel, så är vi förberedda. Som om oron i sig skulle kunna skydda oss.

Jag har mött många människor som till exempel är flygrädda. De försöker lugna sig själva genom att tänka att det är säkrare att flyga än att köra bil, eller att tusentals flygplan lyfter varje dag utan problem. Och ibland fungerar det faktiskt. Kroppen lugnar sig en stund. Men inte för att tanken förändrar verkligheten – utan för att nervsystemet tror på den.

Det väcker en ganska fascinerande fråga. Om en tanke kan lugna vårt nervsystem bara för att vi tror på den – betyder det då att tanken är sann? Eller betyder det bara att nervsystemet accepterar den som en signal om trygghet?

Det visar hur stark kopplingen mellan tankar och nervsystem egentligen är. Nervsystemet lyssnar inte bara på det som händer runt omkring oss. Det lyssnar också på det som händer i våra tankar.

När vi tänker katastroftankar reagerar kroppen ofta som om faran redan är här. Hjärtat slår snabbare. Musklerna spänns. Andningen förändras. Kroppen gör sig redo att hantera något som kanske aldrig ens kommer att inträffa. Och ju oftare vi tänker dessa tankar, desto mer tränar vi nervsystemet i att vara på sin vakt.

Det betyder inte att tankarna är fel. Nervsystemet försöker egentligen bara skydda oss. Det gör sitt bästa med den information det får. Men ibland får det information från gamla rädslor, gamla erfarenheter eller tankar som vi upprepar utan att ens märka det. Då kan nervsystemet börja slå larm i situationer där vi egentligen är trygga.

Kanske är det därför det ibland inte räcker att bara försöka tänka positivt. Det handlar inte alltid om att byta ut en tanke mot en annan. Det handlar mer om att börja förstå hur vårt nervsystem fungerar.

När vi blir medvetna om våra tankemönster kan vi också börja skapa lite mer utrymme mellan tanken och reaktionen. Vi kan börja se våra tankar för vad de är – tankar. Inte alltid sanningar.

Och när nervsystemet märker att vi inte längre reagerar lika starkt på varje tanke, kan det också börja slappna av. Det är ofta där förändringen börjar. Inte i att vi försöker kontrollera våra tankar mer, utan i att vi långsamt lär oss att inte tro på allt vi tänker.

Så nästa gång du märker att tankarna rusar iväg mot det värsta som kan hända kan du stanna upp en stund och fråga dig själv: Är detta något som faktiskt händer just nu – eller är det bara en tanke som mitt nervsystem försöker skydda mig med?

"You don't have to believe everything you think."
— Byron Katie

Kapitel 11 – Känslor betyder allt

Jag tänker ofta på känslor.
På hur de egentligen är grunden till att vara människa.

Det är genom känslor vi formas.
Det är de som får oss att knyta an, skapa relationer, släppa taget om sådant som inte längre bär. Det är känslorna som lär oss vilka vi är – och hur vi relaterar till andra.

Vi bär alla på ett helt spektrum av känslor.
Glädje. Kärlek. Ilska. Sorg. Vrede. Entusiasm. Nyfikenhet.
De kommer och går. Förändras. Fördjupas.

Men alla känslor passerar inte obemärkt.

Vissa stannar kvar i kroppen.
Obearbetade känslor som aldrig fick bli färdiga.

Särskilt vid svåra händelser tidigt i livet. När ett barn upplever något överväldigande – sorg, rädsla, övergivenhet, försummelse – men saknar möjlighet att bearbeta det som händer. Då gör kroppen det den måste för att överleva. Den lagrar känslan.

Och det som inte får bli känt fullt ut, lever vidare i det undermedvetna.

Det är därför vi ibland inte förstår varför vi mår som vi gör.
Varför vi reagerar starkt. Varför vissa situationer väcker skam, rädsla eller ilska som känns större än stunden. Någonstans är det alltid en känsla som styr.

Tidiga erfarenheter av övergivenhet, besvikelse eller brist på trygghet formar ofta våra föreställningar om oss själva. Om vårt värde. Om vad vi kan förvänta oss av andra.

Och livet fortsätter att utsätta oss för känslomässigt laddade händelser.
Sjukdom. Separationer. Förluster. Dödsfall.
Sådant som berör oss djupt – vare sig vi vill eller inte.

Antidepressiva – när en bit av våra känslor försvinner

För att klara av smärtan är det vanligt att vi i dag får hjälp av läkemedel. Antidepressiva kan vara livräddande när smärtan är för stor. De kan ta bort de vassaste kanterna och skapa en möjlighet att överleva det som känns outhärdligt.

Men ofta sker det till ett pris.

Känslorna dämpas.
Inte bara de svåra – utan även de levande.

Man går in i ett slags inre dunkel. En känsla av kontroll. Men inte nödvändigtvis av kontakt. Vad gör det med oss i längden, när vi blir avtrubbade från det som gör oss mänskliga?

Jag möter ofta människor som säger:
”Jag mår bra av antidepressiva.”

Och det kan vara sant – i betydelsen att smärtan är mindre, ångesten dämpad, vardagen mer hanterbar.

Men frågan som sällan ställs är:
Hur vet man att man mår bra, när man inte längre har tillgång till hela sitt känsloliv?

Det vi inte får uppleva, kan vi heller inte sakna.
Och det vi aldrig får möjlighet att känna, kan vi heller inte läka.

När känslor dämpas under lång tid påverkas inte bara vårt inre liv – utan även hur vi relaterar till andra.

Vi vet att svåra händelser kan förändra hjärnan.
Vi vet att långvarig avstängning kan påverka vår förmåga till empati.
Vi vet att människor ibland agerar utan ånger, ofta som ett resultat av djupa, obearbetade erfarenheter.

Samtidigt talar vi ofta om hur viktig empati är.
Förmågan att förstå och känna in andra.
Att vilja varandra väl.

När känslor inte blir bearbetade söker vi ibland andra vägar.

Självmedicinering genom alkohol eller droger är ofta ett försök att bedöva det som gör för ont att känna. Innerst inne handlar det sällan om flykt – utan om längtan efter lindring.

Men tänk om vi i stället skulle våga möta känslor mer.
Prata mer om dem.
Leva närmare dem.
Tillåta oss att känna – fullt ut.

I hypnos kan vi komma i kontakt med känslor som finns kvar i det undermedvetna. Sådant vi inte har tillgång till i vårt vardagsmedvetande. När stagnerade känslor får lösas upp sker ofta en befrielse. Energi som varit bunden i kroppen släpps fri. Många upplever en lättnad. En känsla av inre rörelse igen.

Det som ibland gör processen mer komplex är läkemedel. De kan skapa ett skyddande lager – en vägg – mellan oss och känslan. Det går att arbeta igenom den. Men det tar ofta längre tid.

Relationer, känslor och anknytning

Alla relationer vilar på känslor.
På kärlek, tillit och närvaro.

Djupa relationer uppstår när vi vågar vara sårbara. När vi får visa våra känslor utan att bli straffade, förminskade, skuldbelagda eller hånade. När vi får vara autentiska. När vi känner oss trygga.

Här blir kopplingen till anknytningsmönster tydlig.

För anknytning handlar i grunden om hur vi har lärt oss att hantera känslor i relation till andra människor.

Om känslor möttes med trygghet – lärde vi oss att stanna kvar i dem.
Om känslor möttes med osäkerhet – lärde vi oss att anpassa, förstärka eller hålla tillbaka.
Om känslor möttes med rädsla eller avvisande – lärde vi oss att stänga av.

Anknytningsmönster beskriver därför inte brist på känslor, utan olika strategier för att överleva dem. Strategier som en gång var nödvändiga – men som i vuxenlivet ofta står i vägen för djup kontakt, både med oss själva och med andra.

Att lära sig hantera sina känslor är en central del av nervsystemsreglering.

Du är inte dina känslor – du har dem. Ju bättre du blir på att möta och reglera dem, desto bättre mår du. Och desto tryggare blir du för människorna omkring dig.

Ibland finns det inga genvägar.
Man måste våga göra arbetet.

För det är i relationer vi skadas.
Och det är också bara i relationer vi kan läka.

"Numbing the pain also numbs the joy.” 

-Brené Brown

Kapitel 10 – Allt börjar hos dig

Man kan ju undra varför jag skriver om energi, tankar, roller, programmeringar, anknytningsmönster, relationer och så vidare. Är inte allt detta helt skilda saker?

Nej.
För jag menar att allt hänger ihop.

Tillsammans bildar de en helhet – en förklaring till varför vi är som vi är, varför livet ofta blir som det blir, och kanske viktigast av allt: hur vi faktiskt kan påverka våra egna liv.

Livet kan ses som en ekvation med många olika parametrar. Tankar, känslor, erfarenheter, relationer, kroppen, nervsystemet. Problemet är inte att ekvationen är för svår – utan att vi ofta inte ens överväger att den existerar.

Vi människor säger ofta:
“Det där tror jag inte på.”

Särskilt när det handlar om energi, andlighet, manifestation, liv efter döden eller sådant som inte går att bevisa tydligt med matematiska formler. Många säger att de bara tror på vetenskap och det som går att mäta.

Men samtidigt lever vi våra liv utifrån antaganden hela tiden.

Vi antar att våra tankar är sanna.
Vi antar att våra känslor är rimliga.
Vi antar att världen är sådan som vi upplever den.

Utan att egentligen förstå varifrån allt kommer.

Om våra tankar består av information som redan finns lagrad i hjärnan – hur ska vi då kunna tänka något helt nytt? Och om vi hela tiden återanvänder samma inre material, hur ska livet kunna ta en ny riktning?

Det är här öppenheten blir avgörande.

När du gör ett antagande – inte för att du förstår allt, utan för att du är villig att utforska – då börjar något hända. På samma sätt som du kan använda en matematisk formel och få ett korrekt resultat utan att fullt ut förstå hela uträkningen bakom.

Du behöver inte vara expert för att något ska fungera.

Det som däremot ofta stoppar oss är motståndet. När vi säger:
“Det där tror inte jag på.”
stänger vi inte bara ute en idé – vi stänger ute möjligheten att upptäcka något nytt.

Att vara ödmjuk inför sin egen okunskap är därför inte en svaghet.
Det är en styrka.

För i grunden är det inte logiken som styr våra liv – det är känslan. Känslan avgör vad vi vågar, vad vi dras till, vad vi upplever som möjligt. Det är därför vissa människor lyckas skapa förändring där andra fastnar. Inte för att de är bättre – utan för att de har lärt sig att känna annorlunda inför det de vill uppnå.

De tränar tacksamhet.
De bygger sitt egenvärde.
De övar självkärlek.
De agerar som om något redan är möjligt – och arbetar aktivt i den riktningen.

Men för att kunna göra det behöver vi först skala bort det som inte är vi.

Och det kräver insikt.

Insikten om att vi bär på programmeringar. Gamla tankemönster, känslominnen och övertygelser som en gång hjälpte oss att överleva – men som i dag begränsar oss.

Livet är både mystiskt och magiskt.

Och kanske är det dags att sluta tro på allt du tänker. För allt du tänker är inte sant. Det är bara information som passerar genom ett system som formats av det du varit med om.

Om du vill skapa något nytt, behöver du våga ta in nya ingredienser.

Som i en soppa.
Byter du inget – smakar den likadant.
Men öppnar du för något nytt, kan smaken förändras helt.

För allt börjar hos dig.

Att förstå att allt börjar hos dig handlar inte om skuld.
Det handlar om kraft.

När du inser att dina tankar, känslor och reaktioner inte är hela sanningen – utan resultatet av gamla programmeringar – får du också tillgång till något nytt: möjligheten att välja annorlunda.

Du behöver inte riva ner hela ditt liv.
Du behöver bara börja lyssna.

Lyssna på kroppen.
Lyssna på känslan som upprepas.
Lyssna på det som skaver, trots att du kanske länge försökt tänka bort det.

För ju mer medveten du blir om dig själv, desto tydligare ser du också hur du relaterar till andra. Var du anpassar dig. Var du stänger av. Var du bär ansvar som inte är ditt. Och var du kanske fortfarande lever bakom en skyddande yta.

Insikten förändrar inte allt på en gång.
Men den öppnar dörren.

Och när dörren väl står på glänt, går det inte längre att låtsas att man inte ser.

För nästa steg handlar inte om att förstå mer –
utan om att våga vara sann.

"Until you make the unconscious conscious, it will direct your life and you will call it fate.”
— Carl Jung

Kapitel 9 - Anknytningsmönster och modeller – vem är du?

Som jag tidigare nämnt börjar våra programmeringar tidigt i livet.
Tidigare än vi ofta tror.

Redan i mammas mage påverkas vi av hennes känslor, stress, trygghet och energi. Det betyder också att hon i sin tur bär spår från sin egen mamma. På så sätt bär vi inte bara våra egna erfarenheter – utan även lager av tidigare generationers mönster.

Utöver detta påverkas vi av våra genetiska förutsättningar, vår inre motståndskraft, miljön vi växer upp i, kulturen omkring oss och hur våra tidiga relationer ser ut. Allt detta samverkar och formar vårt sätt att vara i världen.

En av de mest avgörande faktorerna för hur vi fungerar i relationer är våra anknytningsmönster.

Anknytning handlar om hur vi tidigt lär oss att skapa kontakt, hantera närhet, trygghet och separation. Redan som små barn utvecklar vi skyddsmekanismer för att klara av vår verklighet. Dessa mekanismer var nödvändiga då – men följer ofta med oss in i vuxenlivet, även när de inte längre tjänar oss.

De fyra vanligaste anknytningsmönstren är:

• Trygg anknytning – där närhet känns naturlig och relationer upplevs som stabila.

• Otrygg-undvikande anknytning – där självständighet värderas högt och känslomässig närhet kan kännas hotande.

• Otrygg-ambivalent (ängslig) anknytning – där rädslan för att bli övergiven skapar oro, anpassning och starkt relationsfokus.

• Otrygg-desorganiserad anknytning – som ofta är kopplad till trauma och präglas av motsägelsefulla beteenden: längtan efter närhet samtidigt som den upplevs som farlig.

Dessa mönster beskriver inte vem du är – utan hur du har lärt dig att skydda dig.

Kunskap om anknytning är något många har hört talas om. Men den blir sällan relevant på djupet förrän vi börjar relatera den till vårt eget liv. Oftast sker det genom relationer som skaver. Relationer som gör ont. Relationer som gång på gång inte fungerar, trots att vi kanske verkligen vill.

Det är då vi ofta börjar leta efter fel utanför oss själva.
Vad är det för fel på andra?
Varför beter de sig så här?
Varför kan de inte bara ändra sig?

Många lägger enormt mycket energi på att försöka förändra andra människor. Eller på att vara arga, dömande, besvikna, hatiska eller hämndlystna. Men sanningen är enkel – och ibland obekväm:

Den enda person du faktiskt kan förändra är dig själv. Om du vill.

Ett vanligt försvar är:
“Så här är jag.”

Och ja – det stämmer.
Du är som du är i dag.

Men den verkliga frågan är:
Är du den du vill vara?

För utveckling kräver självinsikt. Och självinsikt kräver mod. De som saknar självinsikt ser sällan någon anledning att förändra sig – för i deras värld ligger felet alltid hos andra.

Relationer är inte till för att göra oss bekväma.
De är till för att spegla oss.

Det är genom andra människor vi får syn på våra egna mönster. Våra rädslor. Våra behov. Våra sår. Om vi är villiga att se.

Så kanske handlar inte ditt liv om att förstå andra bättre.
Kanske handlar det om att förstå dig själv djupare.

För när du gör det – då börjar din verkliga livsresa.

"The child’s first relationship sets the template for all future relationships.”
— John Bowlby

Kapitel 8 – Masker vi bär

Allting är energi.
Vi människor är energi. Våra tankar är energi. Våra känslor är energi.

Energi kan beskrivas som frekvenser och våglängder som rör sig i olika hastigheter. Därför pratar man ibland om låg energi och hög energi. Skuld och skam bär ofta en tung och låg energi. Glädje, kärlek och frihet känns lättare – som en högre energi.

Och det är här det blir intressant. För vi människor dras ofta, nästan automatiskt, till andra som befinner sig på samma våglängd som vi själva. Inte alltid medvetet. Ofta sker det långt under ytan, styrt av vårt undermedvetna.

I vårt undermedvetna finns nämligen inte bara våra tankar, utan också våra lagrade känslor. Känslor som en gång uppstod i barndomen och som aldrig riktigt fick bli färdiga. Sådant vi inte kunde förstå då. Sådant vi inte kunde hantera. Sådant vi behövde trycka undan för att kunna fortsätta.

Det behöver inte handla om extrema händelser. Ibland räcker det med en situation där du kände dig starkt missförstådd, avvisad, övergiven, skammad, försummad eller osedd. Och när en känsla blir för stor för ett litet barn, så gör kroppen det den kan för att skydda oss: den sparar den. Den lägger den åt sidan. Den gömmer den.

Men det som göms försvinner inte. Det lever kvar. Och det påverkar hur vi ser på oss själva, vårt egenvärde och vilka vi blir i relation till andra – ofta utan att vi ens förstår varför.

Det är här maskerna kommer in.

Masken som skyddar det destruktiva

Vissa människor bygger en mask som ser stark ut utåt. En person som verkar självsäker, tuff, orädd, smart – kanske till och med perfekt. En person som tar mycket plats, gärna vill ha kontroll och som verkar ha en självklarhet i sig själv.

Men ibland är det just det som är masken.

Maskens uppgift är att skydda personen från att känna det som en gång gjorde för ont: sårbarhet, rädsla, skam, skuld eller känslan av att inte vara värd att älskas. Och när masken sitter hårt, blir den inte bara något man har – den blir något man är.

Det är också därför bristerna ofta hamnar utanför personen själv.
Felet ligger hos andra.
Problemet är alltid någon annans.
Det är någon annan som gör fel, tänker fel, känner fel.

Och någonstans inom personen finns de känslorna egentligen riktade inåt – men de projiceras utåt, för att masken inte klarar av att bära dem. Att ta ansvar skulle kräva att man möter något inuti sig själv. Och det är ofta precis det masken är byggd för att slippa.

När masken hotas – när någon börjar se bakom den – kan personen göra allt för att laga den. Försvara sig. Skylla ifrån sig. Vinna diskussioner. Fastna i argumentation. Stänga av empati. För i det läget handlar det inte om kontakt längre – det handlar om överlevnad.

Det är djupt programmerat. Och även om personen ibland på en logisk nivå kan ana att något skaver, så är det ofta för svårt att möta. För masken har suttit där så länge att den känns som den enda tryggheten.

Masken som skyddar people pleaser

Men det finns en annan mask som är minst lika vanlig. Den syns bara inte lika tydligt.

People pleaser-masken.

Den masken byggs ofta av en människa som tidigt lärde sig att kärlek inte alltid var självklar. Att trygghet var något man behövde förtjäna. Att stämningar i rummet behövde läsas av. Att man behövde vara “duktig”, snäll och lätt att ha att göra med – för att få vara kvar.

People pleaser-masken är ofta mjuk, anpassningsbar och omtänksam. Den vill förstå. Den vill hjälpa. Den vill hålla ihop. Den vill skapa fred. Och den blir ofta expert på att känna av andra människors behov – innan personen ens själv hinner känna sina egna.

Men bakom den masken finns ofta något annat: en rädsla att bli avvisad. En rädsla att vara “för mycket”. Eller “inte tillräcklig”. En rädsla att bli lämnad om man sätter gränser.

Varför dras de här två till varandra?

People pleaser och destruktiva personer kan ofta dras till varandra som magneter. Inte för att det är kärlek i sin renaste form – utan för att det är igenkänning i nervsystemet. Det känns bekant.

People pleaser-personen känner:
“Jag ska bara vara lite bättre, lite snällare, lite mer förstående… så blir det bra.”

Den destruktiva personen känner:
“Här finns någon som anpassar sig. Någon som inte ställer för många krav. Någon som jag kan styra.”

Och båda får sina gamla programmeringar bekräftade.

Den ena får känna sig behövd.
Den andra får känna sig i kontroll.
Men under ytan blir det sällan tryggt.

För där den ena masken kräver beundran eller makt, kräver den andra masken acceptans. Och båda bygger på samma grund: en rädsla att inte vara älskvärd som man är.

Det är därför det ofta inte räcker att “förstå” detta med huvudet. För det är inte huvudet som valde relationen från början – det var nervsystemet. Det var energin. Det var de gamla känslorna som ännu inte fått läka.

Och kanske är det just här vår resa börjar.
När vi långsamt vågar se vilka masker vi bär.
Vad de skyddar oss från.
Och vad de kostar oss att fortsätta bära.

För bakom varje mask finns ett jag som bara vill en sak:
att få vara trygg nog att vara sig själv.

Så… vilken mask har du burit längst, utan att ens märka att den sitter där?

“The privilege of a lifetime is to become who you truly are.”
— Carl Jung